En Stjärna har slocknat!

Jag har aldrig riktigt förstått att man har behov av att skriva av sig, men just nu känns det som ända sättet att stå ut......

Tårarna tycks aldrig ta slut.....

Glöm inte att pussa på era älsklingar......ni vet aldrig hur snabbt de kan slitas från er

TACK för alla mail, SMS och samtal

Många vet hur speciell Siri var för mig. Vilken älskvärd personlighet hon var, charmig, go, glad, fin, fantastisk, vacker, imponerande och ja, helt enkelt, HELT UNDERBAR.
En underbar hund att få lära sig på. Det är få förunnat!

Annika säger: - Underbar in i det sista, man kunde inte kunde låta bli att tycka om henne.....

Mildred säger att du, fina, fina Siri, lever vidare i våra hjärtan och genom dina barn och barnbarn. Och så är det säkert.

Karin säger att hon märkte redan när du var valp att jag älskade dig högt. Så var det

Åke hälsar att du var en PÄRLA........

Jag är så glad att jag har Snäckan och även Tira. Även om ingen av dem kan ersätta henne!
Och Ellen, hennes mamma, mest av alla, utan henne..... ingen SIRI!

Många undrar var som hände och hur det kunde hända......

Dina sista 10 dagar här hemma var du konvalescent och skulle bara precis koppelrastas.........Idag när jag gick där på dagisgården slog det mig att dina sista tokskutt och piruetter gjorde du där ute på ängen innan du skulle till veterinären på tisdagen den 18 . Du tyckte det var toppen att det bara var du och jag......då måste det ju vara något kul på gång!

Här inne bland gungorna på dagis grävde jag ner bollar som du fick ägna dig åt att gräva upp medan jag puttade fart på barnen när du var liten valp

Det  slog  mig också att vi inte gjort särskilt mycket tillsammans den sista tiden . Vilket dåligt samvete jag får!!!!

Det berodde mest på att det är svårt att hinna träna tre hundar..............

Efter årets boxerläger bestämde jag mig för att försöka få det sista 1:a priset i 2:an. Det blev intensiv träning på klubben så gott som varje dag. Du trivdes som fisken i vattnet.... rutan och ställandet fick vi till men jag glömde bort att det faktiskt är fler moment som ska till. Vi tävlade på Boxer-SM där jag tänkt kolla in i vilken ordning resten av momenten kom. Vi hade fått startnr 1! Du var lätt övertänd men hade inte mkt startskall eller pip/gnäll. Under språng marsch kände du att du bara måste ladda ur lite och började hoppa på mig. Det fortsatte du med mellan varje moment

Tävlingsledaren sa efteråt att hon aldrig varit med om en förare som flera ggr sagt att: - Nu är det väl ändå sista momentet. Det kändes som att du skulle explodera hela tiden och jag var tvungen att lägga dig mellan varje moment.

Det blev inga kanonpoäng men det räckte precis till ett 1:a pris.

Jag anmälde till några fler tävlingar under hösten men du började löpa den 25 augusti och sen bara fortsatte det......därför blev det inget mer tävlande

Jag tror jag bestämde mig för dig när du var knappt 30 minuter gammal.....du protesterade högljutt när din mamma Ellen flyttade sig för att föda fram nästa valp. Du sög dig fast vid spenen men fick till slut släppa taget.

Ni var bara 2 tikvalpar i kullen och det kändes tydligt att det var du och inte Mitzy som var min eller kanske ska man säga att jag var din. Katarina som fick Mitzy kände lika självklart att det var Mitzy. Också hon en speciell och underbar hund. Många av Ellens barn är underbara!

Jag minns när min syster var och hälsade på. Hon sa -Ska du verkligen ha henne? - Hon har ju knappt inte varit och hälsat på mig!

Nej, det hade hon ju inte men Siri hade ju precis som vanligt placerat sig hos MIG. Ja, jag tror att du valde mig lika mycket som jag valde dig.

Här är du tre dagar gammal

Dina första steg ute i trädgården

Man ser redan här att dina ben är lite korta

Du var helt galen i att leka och kampa. Du hängde i gardinlängderna och jag fick montera loss dig. Du bara kastade dig över nästa gardin, det fanns ju 11 st till!

Ett tag trodde du nog att du hette "NEJ-SIRI"

Du kunde hitta småsaker på golvet, stora som en tändsticka komma och puffa på mig, visa den och så skulle vi kampa med den. Ja, vi leker/gör allt tillsammans, det var det du ville!

När jag ser denna bilden så vet jag varför jag älskade ditt huvud

Här är du tio veckor och din syster ska precis flytta. Oj, va tjock du var om magen!

Att du skulle träna var självklart. Ditt första år spårade vi........det gick alltid väldigt snabbt. Tänker nu på din dotter Wilma, hon spårar hiskerligt snabbt. Förmodligen är även Kola likadan. Väldigt arbetsglada precis som du!

Vi gick en unghundskurs på klubben och anmälde till appellkurs spår till hösten. Det blev ingen utan vi erbjöds en tävlingslydnads kurs. Jag trodde inte det var vår grej utan bestämde mig för att fortsätta spåra vidare på egen hand.

Spåren måste vara spännande och utmanande, sa Ewa. Och jag lät fantasin flöda när jag la dina spår. Kommer just ihåg att Jonas (sonen) la ett spår till dig. Han satte snitslarna i ögonhöjd, din ögonhöjd och du plockade alla! Ja det blev ju inte riktigt som det var tänkt men vi tog oss runt och du hittade slutet.

Den sommaren för 7 år sen var en hemsk tid......

Ewa var sjuk och hon dog på din ettårsdag . Kanske är det en stor anledning till varför vi blev så nära varandra. Du fanns för mig i min svåraste tid!!

Att det blev sök som blev din bästa gren berodde mest på att man behövde mer folk i sökgruppen. Helen, som kom att bli en mycket god vän till oss båda ringde och frågade om jag ville vara med.

TACK Helen!

Hon blev jätteledsen och grät hon också när hon fick meddelande om att du inte finns hos oss längre. VÄRLDENS BÄSTA SIRI, som hon kallar dig.

Ni gillade verkligen varandra och gjorde tom en tävling tillsammans. Det gick inte så bra men det berodde mest på det hemska vädret. Regnet störtade ner och planen var som lervälling.

Vilken tur att Helen tog många kort. Jag hittade dem härom natten. Jag var rädd att det inte fanns särskilt många. Efter fyra datakrascher så är många bilder borta.

Här är du på väg ut i skogen

Arbetet klart för denna gången, du älskade att kampa

Jonas hade sparat några från i somras i sin dator. Ni två gick ner till stranden och Jonas tog som tur var kort.

Ellen, din gamla mor fotograferar jag regelbundet, just för att ha bilder när hennes dag kommer. Bilder hjälper när saknaden blir för stor....

Hon är ju snart 14, vem hade trott att du skulle lämna mig innan

Du vann Sven Altenmarks VP till Bästa Lydnadshund på klubben när du var 3. Samma år blev du LO-mästare i Lydnad.

Året innan hade Sven dömt oss på en minnestävling, Det gick väl inte så bra kanske men han skrattade och sa att det blir nog bra när det är klart.

Så rätt han fick! Du var först att vinna hans nyinstiftade vandringspris!

Du blev både guld och silver vinnare i sök på BOXER-SM

Många är de bruks- och lydnadsdomare som berömt dig.

- Vilken hund du har, en sån arbetsvilja!

- Så roligt att se er tillsammans, vilket samarbete!

- Dagen i särklass bästa sök! Det sa man många ggr.

- Tack för att ni förgyllt vår dag i skogen!

Ja, du var en härlig och underbar vän

Domare, de har kunnat se buttra ut innan vi gått in på plan men sett glada och applåderat när vi gått ut. - En sån rolig hund, henne kan du tävla många år till! Det sa en domare när du var 6 år...... Det var första gången jag tänkte att så många år till är det inte......inte om man är boxer, fast aldrig hade jag trott att det skulle bli så här.

Jag kommer ihåg efter en tävling i Lund. En kompis ringde och frågade om vi varit där och tävlat. Det hade vi. Någon hade berättat om en jätterolig boxer......ja, den hade gått lite ur hand men såååå roligt den hade på plan. Föraren hade sett sammanbiten ut. Jag ursäkta den tävlingen med att du suttit i bilen i två dagar ner till tyskland. Du var fullkomligt övertaggad!

När jag tänker du dig så är det inte utställningshunden Siri, utan hela tiden tänker jag tillbaks på sök och lydnadsträning och tävling. Visst var du vacker att se på men du kom mest till din rätt i skogen. Tänk om du sett ut så i utställningsringen som du såg ut när du skulle ut på ett sökslag......uppsträck och laddad!

Du placerade dig bra på många utställningar. Bäst gick det i Stockholm på ÖLOs utställning när du blev BIM och BÄSTA Svensk födda hund av över 70 anmälda hundar.

Du och dina barn vann flera avelsgrupper och uppfödargrupper på Boxerklubbens utställningar. På Boxer-SM i år ställdes du ut i veteranklass, det kändes löjligt, du vara ju bara 8. En veteran är 10 år och uppåt i mina ögon men det fick kvitta, du behövdes i uppfödargruppen. Du sopade mattan med de andra, ja, tom din mor, Ellen slog du.

Du blev BIR-VETERAN.

När jag ser på bilden som Anna P tog den dagen i somras så ser jag dig som en väldigt pigg och fräsch hund. Inte gammal alls.....

Du fick två valpkullar. Du tog alltid hand om dem på bästa sätt. Kommer ihåg  att jag gav dig en bit kycklingfilé en gång. Den gick du in och la hos dina valpar i lådan. Undrar hur du tänkte....de var ju knappt 14 dagar gamla och kunde omöjligt knapra i sig det bytet.

Du verkade älska att vara mamma, du kunde inte få nog av dina barn. Kommer ihåg när Bettan och Yabbisen blev ovänner här hemma. Då kom du snabbt springande med en leksak, dinglade med den framför dem och verkade säga: - Se så, ta denna istället för att bråka. Avledning var din uppfostringsmetod i första hand!

När Gladiatorerna flyttat till sina nya familjer så kom Harry-Potter kullen hem till dig. Du tog hand om dem, lekte med dem, ja de fick tom dia på dig. Det fick inte Snäckan, hon var ju 8 veckor gammal. Det var som om du visste att hon skulle stanna och då fick det vara slut på sånt

Snäckan saknar dig så! Hon är dämpad och vill inte riktigt leka med ditt barnbarn Vilda-Tira.

Du och Snäckan har ju alltid varit tillsammans och aldrig någonsin bråkat eller varit ovänner. Hon högaktade dig och förlitade sig på dig i alla situationer! Stackars Lilla Snäckan! Jonas säger att hon varit annorlunda redan tidigare i veckan. Kanske visste hon att du blödde inom dig. Det som jag inte märkte. I efterhand har jag tänkt på att Snäckan gick och sniffade på dig, som om hon tyckte du luktade konstigt.

Kanske är det så att hon visste???

Kanske är det så att du var lite svagare under hösten rent allmänt. Ingen kan ju må bra av att löpa/blöda så länge.

Kanske är det därför Tira gjorde som hon gjorde???

Önskar jag kunde få svar på det! Tira är ju mycket som du. Med sin vilja att arbeta. Jag har bara så svårt att ursäkta hennes sätt att behandla dig, min älskade

Troja kom till dig i Boxer-himlen. Du kom dit några timmar tidigare. Stackars Nadja, hon har också en eländig tid nu.

Jag funderar mycket på var du ska begravas eller spridas.... Var hade du helst velat vara?? Här hemma nära mig? I skogen som du älskade eller nere vid havet, det var ju dit du alltid ville gå på våra promenader??

Med det stora flötet som du hittade på stranden och kämpade hårt för att få med dig hem. Den var nog din favorit leksak. Kommer ihåg en man som tränade med oss. Han sa att den bollen kunde vi lägga i slutet av rutan....du skulle gå tomt en elit ruta för att få den. Det stämde säkert

Helmut står på Annikas nattduksbord och Simon i Karins bokhylla.

Vi får se......jag hoppas du kommer hem snart. Det skulle dröja 10-14 dagar nu har det gått en vecka. En vecka precis sen jag klappade och pussade på dig sista gången. Jag tyckte du såg så mycket piggare ut i ögonen när jag skulle åka hem.

Har tänkt på att jag kanske hade kunnat stannat hos dig i söndagskväll. Jag kunde kanske ha sovit hos dig och hållit om dig

Barney och Monika hälsade på igår.....
Du var ju hennes FAVORIT ...... Vi tittade på bilderna jag letat fram och vi mindes dig

Vi gick ner till havet, Monika, Barney, Snäckan och jag. Vi pratade om dig, jag bara gråter.......

Ska ta tag i de bilder jag har på dig och göra något fint med dem.

På den sista bilden av dig är vi tillsammans...... Du halvligger i mitt knä och spanar efter joggaren som sprang förbi.....Du var alltid på G

Blandade bilder på lilla livet

13 månader

21 månader

22 månader

2 år	3 år

Platsliggning	Platsliggning
Bus med sonen Barney	Bus med sonen Barney
Fin

Sökträning

Sökträning

Några hälsningar till SIRI och mig

Hej Ann!
Jag skyndade till jobbet i morse för att hinna träffa Siri innan jag 
började. När jag kom och jag inte såg henne på IVA, fick jag en klump 
i magen. Jag behövde inte fråga. Jag förstod på en gång. Det kändes 
att hon inte var hos oss längre.
Jag är så ledsen.
Pratade senare med hennes sköterska som berättade. Hon fick tårar i 
ögonen och vi grät. Siri var underbar. Till och med i hennes sista 
stund, ska du veta att hon gjorde intryck på folk. Vi kunde inte låta 
bli att älska henne. Jag hade hoppats så att vi skulle kunna rädda 
henne. Men ödet ville något annat.
Kanske leker hon nu med min ängel i Boxerhimlen. Jag hoppas att hon 
ger Helmut många goa boxerpussar från mig.

Jag tänker på dig.
Annika